En bra kille var det ja.

Jag läste för några dagar sen ett inlägg i en nyfunnen, underbar blogg ett inlägg som var döpt till

''En bra kille = en kille som inte våldtar'', jag väljer att kopiera ett stycke ur texten :

''Problemet är att många av oss inte ens uppfattar det här eftersom att vi bedömer män efter en helt annan, liberalare, skala än vad vi bedömer kvinnor. Vi uppfattar inte mäns svinerier eftersom att våra krav på män är så fruktansvärt låga. Om han låter bli att våldta oss när vi är för fulla för att säga nej så är han "en riktigt fin kille".  Jo, på riktigt. Jag hör det argumentet ofta. Lyssna: En kille som inte våldtar är en fin kille. Det är alltså så långt våra krav sträcker sig. Samma grej med farsor. En pappa som bara finns där är en bra pappa. En klapp på axeln och ständiga ovationer från omgivningen. TITTA EN SÅN DUKTIG BRA FANTASTISK PAPPA! HAN BYTER BLÖJA PÅ SITT BARN! IBLAND! HURRA! För större krav än så har vi inte. 

 

En bra kille = en som inte våldtar

En bra pappa = en som inte har dragit. Än''

Det här är tagit ifrån Lady Dahmers blogg, och den hittar ni HÄR

Jag tänker över texten. Jag känner igen mig.

Ja, jag vet vad jag har gjort.
Men ni vet inte vad han har gjort.
För självklart har han inte slagit mig eller våldtagit mig..
Men det betyder inte för den delens skull att han är en ängel?

När jag ett fåtal gånger försökt öppna mig har svaret blivit :
- Men vadå? Han är ju jättesnäll?

Don't you just love it?

Men fine, jag kan leva med att det är jag som verkar vara ett asshole,
min historia ser lite annorlunda ut, sen kan jag själv inse att jag tog till fel medel för
att föra fram min åsikt. Att riva tag i en människas käke och skrika någonting man skulle
gjort i yngre tonåren och vara dramaqueen about it var väl att ta i. Även för mig.

Men jag antar att jag inte tar hot och kränkningar lika bra som alla andra. Typiskt.